Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En amerikansk fabriksockupation. Av Giovanni Marinelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetet under egen ledning. De flesta
arbets-köparna gingo emellertid in på arbetarnas
villkor, och vid deras fabriker återupptogs
arbetet redan påföljande dag. Hela denna
aktion, sorn tydligen kom synnerligen
överraskande för kapitalisterna, genomfördes
utan att det til!greps några egentliga
våldshandlingar och fullständigt utan användandet
av vapen.
Det var ingen ringa affär. I aktionen
voro inbegripna ett sextiotal större och
mindre fabriker. De voro strödda runt omkring
i staden och aktionen fick därigenom en viss
deeentralistisk prägel, vilket i sin ordning
omöjliggjorde för den lokala polisens ringa
krafter att ingripa med maktmedel emot
arbetarna, vilka efter självständiga initiativ
på egen hand genomförde kampen vid de
olika fabrikerna. De lokala myndigheterna
blevo fullkomligt osynliga de närmast
följande dagarna, och arbetarna voro stadens
obestridda herrar. Deras socialrevolutionära
ingripande triumferade.
Men det var ju uppenbart, att om också
stadens myndigheter blevo märkligt osynliga
och passiva, så kunde icke staten New Jerseys
myndigheter göra detsamma. På dem riktades
hela Amerikas uppmärksamhet, och de hade
ju också helt andra resurser till sitt
förfogande än de kommunala myndigheterna. Den
21 juni sände statens guvernör en liel liten
armé på 500 milissoldater till Patcrson.
Emellertid hade under den tid som gått
innan milisen hunnit anlända till staden
även de fabrikanter, som fått sina fabriker
ockuperade, givit efter för arbetarnas krav,
varefter ”ockupationen” tydligen
upphävdes och det vanliga lönearbetet påbörjades.
Milisen hade därför inga ockuperade
fabriker att rödja för upproriska arbetare, ty
nu rådde det ju åter arbetsfred inom
stadens textilindustri. Och då arbetarna hela
tiden uppträtt fullkomligt fredligit, och
gjorde så även i fortsättningen, var det
svårt att få någon sysselsättning för de till
tänderna beväpnade milismännen. Detta så
mycket mer, som det ganska egendomliga
inträffade, att en deputation från
fabrikanterna inställde sig hos milisstyrkans
kommando och anhöll, att milisen måtte
dragas tillbaka fortast möjligt, då man
fruktade for att i motsatt fall
oroligheter kunde uppstå, som kunde komma att gå
ut över fabrikerna. Ockupationen hade
tydligen injagat en viss fruktan hos
kapitalisterna. Milisen drogs också faktisk tillbaka
redan påföljande dag.
Likväl kunde man naturligtvis icke
betrakta saken som utagerad. Fabrikanterna
måste ha liämnd, så snart oron hade satt sig
en smula. Man måste hämna sig på
”ledarna” och man anställde då jakt på tre
av dem, en italienare Galleani, en Mac
Queon samt Rudolf Grossmann.
. Grossmann var bosatt i New York och
hade intet annat med strejken att skaffa
än att han uppträtt som talare vid det stora
mötet, då man beslutat generalstrejk. Efter
detta reste han tillbaka till New York,
vilket han med vittnen kunde bevisa. Trots
detta dömdes han likväl till fem års tukthus.
Galleani, som, varnad av kamrater, redan
skuddat stoftet av sina fötter, dömdes in
eontumaciam till samma straff, liksom även
Mac Queen. Galleani flydde tillbaka till
Italien, där han sedermera blev
universi-tetsprofessor i Turin. Hela sitt liv har han
varit sin anarkosyndikalistiska åskådning
trogen. I Turin kommo Saeco och Vanzetti
på sin tid i kontakt med honom, och det
torde väsentligen skyllas hans inflytande,
att dessa tvenne historiska hjältegestalter
värvades för den åskådning som beredde
dem ett så fruktansvärt öde. FÖr
närvarande har Galleani fallit offer för fascismen
och vistas som deporterad på ön Lipari.
Rudolf Grossmann lyckades likaledes fly
till Europa och är för närvarande redaktör
för ”Der Anarchist” i Wien. Mac Queen,
den tredje av de dömda, lät intala sig, att
han med säkerhet inom kort skulle erhålla
amnesti och sökte därför icke undfly
myndigheterna. Ilans förhoppningar voro
emellertid icke begrundade. I fyra och ett
halvt år hölls han fängslad, varefter lian
blev frigiven, därför att han blivit
lungsiktig i fängelset. Tre månader efter sin
fri-givning dog han av sin sjukdom.
Denna lilla ”fabriksoekupation” har sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
