Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En amerikansk fabriksockupation. Av Giovanni Marinelli - Militarismens socialdemokratiska kulmination. Av Albert Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Militarismens
socialdemokratiska kulmination.
Av Albert Jensen.
Militarismkn lever ocii fro-
das som aldrig tillförne trots ”kriget
mot krigen” 1914—1918, trots folkförbund,
fredskongresser oeli a vrustningskonf erenser,
nonagressionsfördrag, mellanfolkliga
överenskommelser, högtidliga fredstal från
regeringarna, fredstal utan ända. Militarismen
har aldrig varit så välnärd, som i dag. Trots
den nästan fullständiga avväpningen av det
militaristiska Tyskland och de besegrade
centralmakterna har Europa i dag en mera
omfattande militarism och en betydligt
kostbarare sådan än före 1914. Militarismen har
röda kinder, svällande muskler och en robust
hälsa, som tyder på allt annat än, att den
lider av anemi, eller bristande näring.
Militarismen har efter ”världsfredens” slutande
i högre grad än någonsin förr tagit en
prostituerad vetenskap i sin tjänst och har med
dess hjälp förskaffat sig en vetenskapligt
fullkomnad utrustning, som innesluter en
kraft till förstörelse av människor och
kulturvärden av de mest fantastiska mått.
Militarismen lever och frodas och utvecklas, och
denna utveckling befrämjas av
socialdemokratien i skilda länder, och med dess hjälp
har militarismen, exempelvis i Frankrike,
nått sin klimax genom den nya
mobiliseringslagen, genom vilken allt både levande och
dött material inom landets gränser skall
ställas till militarismens förfogande vid ett
kommande krig.
Emot alla de reaktionära och kapitalistiska
historiska intresse, som föregångare till sin
store italienske efterföljare. Den visar hur
naturlig tanken egentligen är för arbetare,
som befriat sig från det auktoritära
stats-tänkandet, att fabrikerna måste övertagas
krafter, som står till militarismens
förfogande, finns det blott en enda kraft, som kan
påräknas till fredens värn: det
internationella proletariatet. Och detta icke ens med
någon större visshet, vilket bevisades oss vid
krigsutbrottet 1914 och sedan under såväl
krigsåren som den därefter följande tiden
Proletariatets internationella sinnelag ä.r icke
allt för pålitligt trots alla fredsresolutioner
och alla högstämda tal om broderskap mellan
folken. Skulden härtill ligger enligt vår syn
väsentligen hos socialdemokratien,
kommunismen dock icke undantagen. Men det är i
främsta rummet socialdemokratien, som
genom sitt inflytande Över massorna, växlat
den internationella arbetarrörelsen ifrån den
klara internationalismens väg in på
nationalismens.
Den första Internationalen, som bildades
1864, besjälades av en helt annan anda än
den nuvarande socialdemokratiska
Internationalen. På sin kongress i Bryssel 1868
antog första Internationalen en resolution mot
kriget, i vilken det bland annat hette:
”Kongressen rekommenderar arbetarna
framförallt att lägga ned allt arbete i deras
respektive länder i händelse av att krig skulle
utbryta.” Dess internationalism var klar och
utpräglad. Men den första Internationalens
internationalistiska anda har sedermera un
danträngts av den nationalism, som följer
med den politiska-parlamentariska
verksamhet, som praktiseras av socialdemokratien.
av arbetarna själva genom deras
sammanslutningar och förvaltas genom av dem
vald ledning. Det är som sagt i år 25 år
sedan detta hände i det kapitalisitska
Förenta Staterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
