Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Militarismens socialdemokratiska kulmination. Av Albert Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efterhand som den första Internationalens
metod för bekämpandet av krigen: den
direkta aktionen, undanträngdes av den
indirekta, utövad genom valda representanter
i de politiska institutionerna, förändrades
förhållandena alltmera i nationalistisk
riktning, ty detta, att arbetarna valde in
representanterna i det borgerliga samhällets
lagstiftande församlingar och offentliga
institutioner, kom att öva ett olycksdigert
inflytande. Dessa arbetarrepresentanter, som
skulle "erövra det borgerliga samhället”,
blevo själva erövrade av samma samhälle.
Efterhand som representanterna blevo flera
och flera växte det fram en känsla av
ansvar hland dera gent emot det samhälle i vars
förvaltning dc deltogo, således ansvar gent
emot det borgerliga, det kapitalistiska
samhället, ett ansvar som utvecklade sig på
bekostnad av ansvaret gent emot socialismen.
Logiskt måste denna metod verka så, att ju
större ansvaret blir gent emot det
kapitalistiska samhället, desto mindre måste
ansvaret bli gent emot de aritikapitalistiska
rörelser, som sträva att störta detta samhälle.
Med den fortsatta utvecklingen av den
poli-tiskt-parlamentariska verksamheten
transformerades detta genom förval
tningsdelak-tighet framskapade borgerliga ansvar till
ansvar gent emot nationen, till nationalism.
Med nationalismen följde accepterandet av
det nationella försvaret; med accepterandet
av det borgerligt-nationella försvaret följde
accepterandet av försvarsväsendet, d. v. s.
militarismen. Logiskt följde så
accepterandet av rustningarna, dessa rustningar som
leder till kapprustningar, som redan i sig
innesluter en av de väsentliga faktorerna till
krig. Det var blott den sista länken i den
logiska utvecklingskedjan, när
socialdemokraterna 1914 också i handling accepterade
kriget.
Det är en betydande omvandling som
försiggått sedan den dag, då Karl Marx
utslungade sitt: ”Arbetaren har intet
fosterland, man kan icke fråntaga honom vad han
icke har”. Denna på ekonomiska
betraktelser grundade sats gav uttryck för en
internationalism utan kompromisser. Sedan dess
har arbetarna visserligen förbättrat tin ställ-
ning i åtskilliga avseenden, och
socialdemokratien gör gällande, att arbetaren till följd
av denna förbättrade ställning, och framför
allt till följd av arbetareklassens växande
meddelaktighct i förvaltningen av det
kapitalistiska samhället, icke längre är den
”fos-terlandslöse”, utan en varelse som är
delaktig i fosterlandet och därför måste
uppträda som en god patriot och som sådan
även offra livet i kriget mot sina egna klass-’
bröder.
Betraktar man nu denna argumentering
ett ögonblick, så finner man det paradoxala
förhållande, att faran för krig växer med
socialdemokratiens växande -politiska
inflytande. Så länge arbetaren var den
foster-landslöse ifrån Marx’ dagar, så länge hade
lians socialistiska ideologi varken plats eller
behov för nationalism, försvar, rustningar
eller krig. Som fosterlandslös var han
internationalist. Som internationalist kände han
klassgemenskapen med klassbröderna av
andra nationer. Denna internationalistiska
klassgemenskap skulle kunnat utvecklas till
ett nästan absolut säkert skydd mot de
borgerliga regeringarnas krigsanslag.
Men så börjar socialdemokratiens
deltagande i den politiskt-parlamentariska
verksamheten, och de socialdemokratiska
politikerna finna plötsligen, att arbetaren
ingalunda är utan fosterland. Man gick till denna
parlamentariska verksamhet under
föregivande bland annat av att freden därigenom
skull.: tryggas. Men hur tryggades den*? Jo,
på det sättet, att ju flera representanter
arbetarna fick i de lagstiftande
församlingarna, desto mera förstodo de
socialdemokratiska politikerna att göra dem intresserade fÖr
”försvaret”, rustningarna, militarismen,
kriget. Socialdemokratiens politiska
verksamhet ackumulerade militaristiska och
nationalistiska intressen hos proletariatet. Arbetarna
började känna sig mera besläktade med sitt
eget lands klassfiender än med
”fiendelandets” klassbröder. Teke underligt därför, att
de drogo sjungande ut i kriget 1914 till
försvar för ”fosterlandet”, som de upptäckt sig
vara delägare i, därför att det satt några
socialdemokrater i de församlingar, som stif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
