Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen måste., om den skall lyckas, äga rum på
tusentals olika sätt i tiotusentals fabriker
och byar, och just därför förutsätter den
förmågan av självständigt initiativ bland,
de breda arbetaremassorna oeh tvingar den
proletära massorganisationen att . anta
de-eentralistiska former. Militarismen, vilket
klassinnehåll den än har, äger som sitt
artkännemärke en utpräglad centralism och en
stor portion blind lydnad, dess
organisationsformer stå i den mest skriande
motsats till de, som arbetareklassen måste
betjäna sig av vid socialismens ekonomiska
uppbyggande. Om arbetareklassen bygger
opp en ny militarism oeh införlivar
arbetarna i den bästa åldern i den militära
apparaten, så åstadkommer den ett
nedbrytande av den frihetens och självständighetens
mentalitet, som är nödvändig för det
socialistiska uppbyggandet. Ett avsnitt av
arbetareklassens kampfront kan inte vara
auktoritativt organiserat, när de andra utgöra
sammanslutningar efter frihetliga linjer.
Syndikalister grunda alltså inte sin
anti-militarism endast på avskyn mot varje form
av auktoritet utan också på ett realistiskt
uppskattande av den sociala revolutionens
nödvändiga betingelser. Innebär emellertid
inte syndikalism ens avståndstagande från
varje slags militarism ett avståndstagande
från våldet i klasskampen. Alls inte! Röd
militarism eller pacifism äro inte de enda
möjligheterna. Härvidlag givos det ett
tredje. Arbetareklassen kan organisera sin
väpnade makt efter frihetliga principer, den kan
bygga på solidaritet i stället för på
disciplin. Något sådant var omöjligt så länge
den. väpnade makten skulle tjäna en
utsugande minoritets intressen, för en skolad, i
decenniers ekonomiska, strider
sammansvetsad arbetareklass bör det vara möjligt.
Militarismen, en frän folkets breda massor
skild, auktoritärt organiserad krigsmakt,
vända vi oss lidelsefullt emot, just därför
att i den ligger möjligheterna till nytt
förtryck. Ett upplyst, fritt folk i vapen måste
vi däremot betrakta som ett värn för
friheten.
Syndikalisterna betrakta alltså socialis-
mens ekonomiska organiserande av
självständiga arbetare, som den nödvändiga
betingelsen för och det väsentliga momentet i
den sociala revolutionen. Utifrån denna
grunduppfattning är avståndstagandet från
varje militaristisk organisation av
arbetarnas väpnade makt en naturlig konsekvens.
Därmed är emellertid inte frågan om
svn-dikalisternas uppskattande av det väpnade
våldets betydelse uttömt. För syndikalismen
framstår nämligen den direkta ekonomiska
aktionen inte endast som en nödvändig
förutsättning för samhällets sociala omdaning
utan också som det viktigaste verktyget för
den politiska revolution, som är ett led i
den sociala. (För syndikalieten är i detta
fall politisk revolution inte identiskt med
erövrandet av statsmakten, utan termen
betecknar närmast det direkta, förstörandet av
statsapparaten.) Syndikalisterna förklara
bestämt att generalstrejken, den
systematiska obstruktionen o. d. är arbetareklassens
starkaste vapen mot det kapitalistiska
våldet. Därutinnan står syndikalismens
åskådning tvivelsutan i samklang med
samhällsutvecklingens lärdomar. Friedrich Engels
förklarade redan på 1890-talet- i företalet
till ”Klassenkämpfe in Frankreich”, med
tanke på de förändringar, som
krigstekni-ken oeh städernas byggnadsplaner
undergått sedan de ”klassiska” revolutionerna
1830 och J.S48, att arbetareklassens
seger-möjligheler i väpnad barrikadkamp
gentemot militärmakten högst väsentligt
minskats. Detta omdöme gäller naturligtvis i
ännu större utsträckning i brandbombernas,
giftgasernas, kulsprutornas och tanksens
decennier, i varje fall för den som är nog
realist att förstå omöjligheten för
arbetare-klassen att i revolutionsögonblicket ha
kommit längre än till ge v ärs b e v äpning. Gevär
kunna inte uträtta mycket i kampen mot de
moderna förstörelsemedlen, strejken,
obstruktionen och sabotaget böra däremot
kunna minska deras effektivitet högst
väsentligt. Måste man emellertid inte från denna
insikt komma till det resultatet att det
väpnade våldet är onödigt, ja t. o. m. skadligt
i arbetareklassens tjänst ? Jag för min del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
