Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
perioden i statens utvecklingshistoria och
där envåldshärskaren var det synliga
uttrycket för hela massan av rättslösa
undersåtar aom en stor för mjölkande avsedd
hjord. Av dessa orsaker drogo de dem
endast i sällsynta fall ut till det s. k.
foster-landsförsvaret, som de annars uppdrogo åt
en armé av yrkesknektar.
Det var först den moderna staten som
till ingen nytta hade givit alla
medborgarna medbestämmanderätt i regeringen
genom införandet av allmän rösträtt, som
förde idén om nationen till egentlig blomning.
”Borgaren” kände sin plats som
”undersåte” och hypnotiserad av sina nyför värvade
politiska rättigheter, måste han nu även
dela de nr dessa ”rättigheter” uppstående
”plikterna”. Valurnan blev den mänskliga
personlighetens offeraltare, röstsedeln det
frivilliga andliga oeh ekonomiska slaveriets
urkund.
III.
Det franska jakobindömet skapade först
det abstrakta statsbegreppet jämte den
abstrakta föreställningen om nationen.
Sedan dess vart idéen om den ”nationella
enheten” lösen för de flesta borgerliga
partierna, av vilka våra mod em a
statssocialis-tcr fått detta tvivelaktiga arv som så
mycket annat. Den nationella enheten blev
ingreppet av den kulturella utvecklingen,
symbolen för den folkliga samlevnaden.
Alla hinder som ställdes i dess väg,
brännmärktes som ”kulturfientliga”, som brott
mot den ”nationella andan”. Och denna
fable convenue, denna soppa som man
stillatigande anammat, slår än i dag alla andar
i sitt bann. .Ta, nu mera än någonsin förr.
Oeh ändock lär oss historien att raka
motsatsen är det rätta. Ty det var inte
perioderna av ”nationell enhet” som voro
mänsklighetens stora kulturepoker utan perioder
av nationell söndring och relativ frihet.
Nationell enhet har hittills överallt lett
till kulturellt förfall oeh kulturens
sjunkande. Det gamla Grekland, som var
fullständigt söndrat både politiskt oeh nationellt
oeh som ej kände till begreppet politisk
enhet överhuvudtaget har icke desto mindre
fött en av de storslagnaste kulturer, som
vi hittills känna. Oeh senare när Alexander
av Macedonien, som kände sig som
”hellen”, med vapenmakt genomförde
Greklands nationella enhet då sinade de
kulturella krafternas och anlagens källor, som
ej kunde utveckla sig under despotismen.
De fria städernas epok i Kuropa under
medeltiden var en epok av den ytterligaste
nationella och politiska söndring och detta till
trots föddes under denna tid en kultur, som
hittills ej funnit sin like i Europa. De
märkliga minncsst.oder i arkitektur oeh
konst som den tiden lämnat efter sig åt oss,
äro eviga vårdtecken över denna lysande
fas av mänskligt framåtskridande. . Men
senare när den modema staten planterade
den ”nationella enhetens” banér på ruinerna
av denna stora kultur, då smalt den sista
resten av kulturell storhet bort som snö i
sol och det råaste, barbari bröt in över
Europa. Kasta vi en blick på Tysklands
historia så finna vi en bekräftelse på
samma företeelse. De rika landvinningar i
andlig styrka och kultur i detta land datera
sig från tiden för dess nationella söndring.
Den klassiska, litteraturen från Klopfstock
till Goete -och Sehiller, den berusande
konsten under romantiken, den klassiska
filosofien från Kant till Feuerbach, kulmen i dess
klassiska tonkonst, allt detta tillhör denna
tid. Men den ”nationella enheten”
utmärker don tyska kulturens sjunkande,
sinandet av dess skapande krafter, militarismens
och den själlösa byråkratiens triumf. Och
detta gäller inte bara Tyskland. Italiens,
Spaniens, Frankrikes och Rysslands
historia är endast en upprepning av samma
företeelse och annat är inte möjligt, ty den
nationella enhetsstaten är ingenting annat
än den statsform, vari de besittande
klassernas maktprincip gjutits, uniformitetens
seger över den rika mångfaldigheten i det
folkliga samlivet, den andliga dressyrens,
”bildningen”, som det kallas,, triumf över
naturlig fostran och karaktärsdaning,
förtryckandet av personligheten genom Ödslig
kadaverlydnad, med få ord: våldförandet
av friheten genom rått statligt våld och
själlös schablon. Redan Proudhon insåg detta
klart, när han framhöll dessa ord för Maz-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
