- Project Runeberg -  Syndikalismen / Årg. 4(1929) /
173

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

till kommer det faktum, att fabrikerna voro
besatta och icke längre tilläto någon annan
utväg’ an fortsättandet och utvecklandet av
aktionen. Så hava verkligen fakta och
händelser tilldragit sig, och när man-i dag
tänker därpå, då skulle man nästan kunna
säga, om man hade vetat att saken skulle
sluta så som den miste sluta, att då hade det
varit bättre att över huvud taget inte börja
alls — ty man har förlorat ett tillfälle och
ett vapen, som det kommer att vara mycket
svårt att återfå eftersom kapitalismen nu
också har gjort sina erfarenheter. Trots
detta sakliga övervägande, är jag av den
åsikten, att vågspelet var gott och att
misstaget endast bestod däri, att man ej vågade
fortsätta.

I mina personliga hågkomster skall alltid
leva minnet av vad jag en natt i Milano såg
av arbetarklassens hänförelse och energi.
Klo ekan var Över ett på natten, och vi
hade redan lagt oss att sova — jag bodde då
hos Malatcsta — då man med ens hörde en
fabrikssiréns långdragna tjut, som
besvarades av en annan sirén oeh som
fortplantade sig allt vidare; på samma gång hörde
vi också ljudet av avfyrade skott. Yi tände,
klädde hastigt på oss och skyndade ut till
det mörka arbetarkvarteret vid
Montforte-porten, där de flesta fabrikerna lågo. Vad
var å färde! Andra arbetare, som kommo
ut ur andra hus, kunde inte säga oss det.
Yi gingo på vinst oeh förlust till närmaste
fabrik för elektriska artiklar. När vi
kommo närmare ropade en vaktpost uppifrån
till oss att avlägsna oss, och han vidhöll
detta också sen vi sagt att vi voro vänner.
Yi gingo då till de stora
fabriksanläggningarna vid Bianchi, varifrån man hört
skotten. En arbetare, som var i vårt sällskap,
fiek komma in där och han fick veta vad
saken rörde sig om. Talrika beväpnade
arbetare, som hörsammat sirénens kallelse,
hade under tiden samlat sig. Man hade lagt
märke till en talrik polisstyrka, som var
åtföljd av en stark grupp civila (tydligen
•fascister) och som genom överraskning sökt
sätta sig i besittning av en liten fabrik.
Från denna blåstes genast alarm. Inom
fabriken funnos endast några få arbetare, sa

att angriparna skulle lätt kunnat nedslå
motståndet. Sirénen tillkallade dock hjälp,
som skyndade till platsen, och blev allt
starkare, så att angriparna snart
övertygade sig om att de hade låtit lura sig och
efter en smula skjutning drogo sig flyende
tillbaka. Några av dem hade blivit sårade
men av arbetarna ingen. Efter ungefär en
timrne var lugnet återställt, en del av de
tillskyndande återvände hem, och en del
stannade inom fabriken för att förstärka
f ör svarsgrn pp era a.

En annan anblick, som nästan kom mig
att tro på en tillkämpad seger, mötte mig
då jag tre eller fyra dagar senare for
tillbaka till Bologna på järnväg. Hela
sträckan gav mig intryck av ett revolutionärt
land. Hela städer och t. o. m. de mindre
byarna i Lombardiet och provinsen Emilie,
som tåget for igenom, befunno sig i
uppror. På fabriker och företag vajade över
allt den röda fanan, till och med på den
högsta skorstenen var den att se. Vid alla
stationer och järnvägsövergångar liksom på
vissa strategiska punkter bevakade grupper
av arbetare tåget, så att inga trupp
transporter kunde förekomma, och voro redo att
vara järnvägsarbetama behjälpliga vid
inställandet av tågen. Bilar blevo hejdade
oeh undersökta. I Bologna fann jag
arbetarklassen beväpnad, likaså i Milano. I en
fabrik ej långt från min bostad visade man
mig några lador med explosiva ämnen, som
voro färdiga att användas.

När jag tänker på allt detta, förstår jag
fullkomligt borgerskapetg oerhörda
förskräckelse, det i det fördolda växande hatet
och utbrottet av det skrupellösa, skamlösa
och omänskliga raseriet och hämnden efter
proletariatets återtåg. Ingenting måste ha
uppväckt fabriksägarnas vrede i så hög
grad som det faktum att man vågat lägga
sig till med deras egendom. Det var en
nästan oblodig rörelse, eftersom endast två
eller tre konflikter med blodig utgång
före-kommo i Italien; och dock hade en rörelse,
som kostat hundratals borgare oeh poliser
livet, som störtat själva monarkien, inte
väckt större vrede hos kapitalisterna än
besättandet av dessa fabriker gjorde. Signa-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/syndikal/4/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free