Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 SYSKONLIF.
Man var i sista dagarna af Mars och snön
låg ännu öfverallt på marken. Solen var nyss
nedergången och vestra himlen stod ilågor, glöd-
röda pilar och spjut syntes flyga liksom i drabb-
ning öfver det fält, som den nyss lemnat. Sta-
dens fönster och torn, skogarnas toppar lyste granna
i eldskenet. Högre upp på den ljusblå himlen
stängde lätta, purprade fjädermoln, luftiga pal-
mer och kransar öfver syskonens hufvuden. Allt
var fullkomligt lugnt och stilla, men i luft och
färger var ett högstämdt, energiskt lif, som elek-
triskt genomträngde Gerda.
Och som syskonen stodo der tysta, uppsteg
en vind från solnedgångssidan, susande öfver slät-
ten, hvars snö den dref upp i lätta, glittrande hvirf-
lar, och kom fram till syskonen, omhvärfvande
dem, smekande dem, deras panna, kinder, ögon-
lock med underbar ljuflighet. Det var en vind
full af vår. Gerda drog djupt andan.
»Evinnerliga friskhet! Guds andedrägt! Ol!
att du så genomträngde våra själar med vårens,
med förnyelsens lif!»
Så tänkte Gerda med en sakta rysning.
»O Augustin!» utbrast hon, ... »hjelp mig till
fribet, frihet! ...»
»Säg mig hvad jag skall göra!» sade Augu-
stin varmt, — »säg mig hvad du villl...»
»Hjelp mig, fortfor Gerda, »att förstå mitt
eget hjerta, att bli klar med mig sjelf!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
