Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR-DAGAR. 307
hans fruktade rival; — allt var förbi! Sen mor-
gonen visste Ifvar detta, och sen denna stund
hade han gått, gått hela dagen, han visste ej
sjelf hvart. - Det var ej riktigt i hans hufvud.
Det förekom honom, att han sökte sig sjelf. Hans
bröst kändes trångt och sammansnört; han kunde
knappt andas. En och annan bitter, bitter tår
gjorde sig väl då och då väg utför hans kind»
men den förskaffade honom ingen lindring.
Ibland sade han sig:
»jag skall gå till Hedvig; — jag skall lägga mitt
hufvud i hennes knä; hon skall gråta öfver
mig; — då skall väl detta jernbandet lossna; ...
då skall jag kunna andas;... då blir det kanske
bättre med mig!...»
Men han gick dock icke, qvarhållen af en
underlig magt, vid det brusande djupet. Ty det
var något i dess lif, som liknade hennes — som
han hade älskat, som han älskade ännu, och
som lockade honom mäktigt. Hon hade förödt
hans hjerta, hans timliga välfärd — — ty Ifvar
hade djupt skuldsatt sig för hennes skull; —
kunde han nu äfven ha fått dö i hennes famn,
så hade det varit honom väl — väl som Antonius
i Cleopatras förrädiska armar, som Holofernes
under Judiths svärd, som Kung Agne under sin
bruds mordiska händer; — så tyckte han. Att
dö af dyrkad hand vore ljuft; men att så öfver-
gifvas plundrad, förkastad — med denna trasa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
