Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 SYSKONLIEF.
af lif att framsläpa, — det var af allt bittert, det
bittraste, mest outhärdliga. Det var raseri att
tänka derpå.
Vågornas tummel och glada brus talade om
glömska, om svalka, om befrielse. Hvirfveln
under hans fötter ropade till hvirfveln i hans
hufvud; och hvar gång Ifvar kom till trappste-
gen, som nära Operahuset gå ned åt strömmen,
stadnade han, gick ned för trappstegen, såg vå-
gorna hvitskummiga höja sig mot honom, kyssa
hans fötter lockande, skummande, neddragande.
O! huru det drog. Men då tyckte han sig höra
från stranden en öm, ångestfull röst ropa: »Ifvar!
Ifvar! Tänk på dina syskon!» Det var Hedvigs
röst, och Ifvar vände om från det lockande dju-
pet och började åter gå, gål...
Tiggare, män och qvinnor, usla gestalter,
som man, tyvärr, så mycket ser på Stockholms
gator, nalkades den välklädde vandraren, och
klagade sin nöd; och Ifvar, alltid vek för den
nödställda, gaf allt hvad han hade på sig. Det
var ej mycket.
Det började bli skumt. Ett ljus tändes uti
ett fönster på Blasieholmen. Det väckte hos
Ifvar tanken på det, som Hedvig nu kanske
tände för honom, väntande honom, ty han hade
låfvat att komma till henne denna afton. Det
lilla ljuset tyektes liksom en vänlig vink från
henne; och nu grep honom hastigt en räddande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
