Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommer af att flickstackarn har någonting tungt
på sitt samvete, och att det icke blir bättre förr
än hon anförtror det ät någon. Och det har jag
sagt henne, och jag har bedt henne tala och säga
• för herrskapet hvad hon har på sitt hjerta. Och
få se om hon icke gör det, när hon blir litet
lugnare, stackars barn; ty nu bara gråter hon och
vrider sina händer.»
Och redan denna afton, när Augustin och
Hedvig njöto deras helgdagsstund på dagen, stod
inför dem den bleka och darrande Hanna.
Hon stod der, som en brottsling, dignande
under bördan af ett tungt samvete, och när
Augustin gick fram till henne, och fäste frågande
på henne sin milda men allvarsamma blick, sjönk
hon ned till hans fötter.
Augustin sade af en hastig ingifvelse:
»Hanna! Du känner denna familj Ollonberg!»
»Ja,» utbrast ånyo gråtande Hanna.
»Och du — du har varit med om
inbrotts-stölden!»
»Nej! ack nej, herre Gud! icke det. Men
jag är ändå kanske orsaken dertill!...»
»Stig opp Hanna, och säg oss allting. Du
känner ju oss!... Vår du i tjenst hos Ollonbergs,
då stölden skedde?»
»Nej, men min mor hade varit bekant med
gamla frun, och hon och flickorna voro goda
mot mig, och den yngsta, som var en Guds en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
