Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lofva mig att. hända hvad som vill, du icke med
flit tillfogar dig, eller nSgon annan menniska ondt.»
Men han svarade icke. Och när hon
fortfor att bedja honom: »lofva mig det!» sade han
slutligen:
»Bed Gud för mig, Karin 1... Jag kan nog
umbära, jag kan nog uthärda; men att se dig
så!...» han kunde ej fullborda, utan gömde sitt
ansigte i sängtäcket och snyftade.
Hon strök smekande sin hand Öfver hans
hufvud och sade:
»Med mig är ingen fara, Eli! Med mig blir
nog bra. Du skall få se det, bara jag får se
dig lugn.»
Han lyfte upp hufvudet, såg på henne och
sade:
»Kan du le ännu, som förr?»
Hon log emot honom, — så vackert! men
— hon kunde icke hjelpa det, — midt i leendet
kom någonting sorgligt, och bröt af det, och drog
det till ett darrande uttryck af smärta, och
brodern måste hastigt betäcka sina ögon, i det han
tänkte:
»Nej, hon kan icke le mer! Det är förbi!»
Läsaren har säkert redan i dessa unga
syskon igenkänt Ifvars f. d. skyddslingar. Fyra år
hade gått sen den tid, då han tog sig an dem, och
lät dem ana den lifvets rikedom och skönhet,
som han sjelf trodde på. De liknade de bin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
