Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nesbörd, som mensklighetens samvete,
mensklighetens medvetande i alla tider gifvit för ett lif
efter döden, för den personliga uppståndelsen, och
sökte så att leda honom till det ljus, som déh
Christna uppenbarelsen låtit uppgå, som en
fall-komning, en bekräftelse af raenniskoförnuftets
högsta aningar. Jag anföll äfven hans hjerta^
jag rörde vid det smärtande såret. Jag frågadé
honom om han icke trodde att Engel skulle lidi
af hans sorg, om icke Sjelfva hennes himmel
skulle förmörkas deraf? Jag påminte honom om
den aoing af detta förhållande emellan älskande
själar, som ligger uttryckt i den sköna i gamla
hedniska dikten om Helge och Sigrun, om huru
han, ”den döde” klagar att hans bröst blir
ffo-stigt af ”sorgdagg", genomträngdt af de tårar som
hon, den qvarblefna makan gråter. Jag blef sjelf
helt rörd åt den sköna digten, — jag blef så
varm i ifrandet öfver att en odödlig varelse
skulle låta ett mörkt, försvinnande ögonblick upip^
svälja, fördunkla hela dess lif, låta döden
skymma kärleken, som är den enda starka och soni
ju segrar äfven öfver döden, — ja, jag begriper
ej att jag ej rörde, ej skakade Uno!... men han’
lyssnade till mig tyst, likgiltigt, stelt. Och när jag
upphörde att tala, sade han: »jag tackar dig! Jag
förstår din välmening, men — icke dina ord. Det atf
liksom Iefrad blod i min hjerna, och mitt hjerta,
som hindrar mig att känna, att tänka något ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
