Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om min osalighet. Tack Augustin! men — dei
är ej vardt. Menniskor hjelpa mig ej!... Det
behöfves nfigot starkare. Döden är en stark man.
Han allena kan lösa eller — lugna för alltid,
oeh–jag begriper inte hvarföre jag lefver
ännu!...» Efter detta försjönk han åter i
tystnad, och jag säg att min närvaro blott plågade
honom. Hvad skall man göra, Hedvig? hur skall
man kunna hjelpa denna olycklige? Ser du, kan
du tänka något sätt, någon utväg?» .
»Ack nej!» sade Hedvig — »jag kan det ej.
Men — hvad som är för menniskor omöjligt, kan
vara möjligt för Gud.»
Och i detta hopp hvilade hennes stilla själ,
uppreste sig Augustins ånyo. Och båda förblefvo
vid att icke lemna något tänkbart medel oförsökt.
En morgon, — det var vid midsommartid, —
for Hedvig till Ekarne. Tanken på den
olycklige svågern gjorde hennes blick slö för den
naturens herrlighet, som omgaf henne. De löfrika
holmarna, som lågo som lycksaliga öar i den
spegelklara Mälaren, öfver hvilken lätta dimmor
drogo, och i hvilken vattenfåglar badade sig, allt
detta såg Hedvig blott som genom ett sorgflor.
Hon var särdeles nedslagen denna morgon.
Hennes känsliga själ var gjord att djupt
sympathi-sera med allt lidande, liksom med all sällhet.
Men nu var det förra henne närmast.
Hon fann Bertha i ett rum utanför det, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
