Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes bror befann sig. Bon var orolig] aeh
upprörd.
»Jag fruktar,» sade hon, »att något ovanligt
är på färde. Jag har hört Uno röra sig, gi så
häftigt derinne!»
»Tror du att jag kan gå in ?» frågade Hedvig.
»Jag vet knappt. — Jag känner mig i dag
så ovanligt försagd. Läkaren, som var här i går,
fruktar det värsta, och har bedit mig väl akta
barnet för — dets far. Ack, Hedvig!...»
»Jag måste ändå försöka att gå in — att
tala med honom.» Och blek, men beslutsam
gick Hedvig mot dörren till Unos rum.
Men i detsamma öppnades denna, och
Hedvig vek förskräckt ett steg tillbaka, ty det var
Uno sjelf som stod framför henne, Uno med det
yfviga förvildade håret, det1 långa skägget; det
var den förre olycklige, men dock ej fullt
densamme. Ty det dystra, döda uttrycket i de djupa
ögonen hade nu gifvit vika för en eld — var
det väPglädjens? var det galenskapens? Det
strålade ur dem ett ljus, som icke liknade någon
jordisk fröjd, som spridde likasom ett sken öfver
det afmagrade ansigtet.
När Uno kom ut i det starka dagsljuset,
studsade han, och lade handen skyddande öfver
ögonen. Sedan lät han den falla.
»Är det icke Hedvig? — Är det icke min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
