Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utkommen pä trappan utanför huset, i den
fria luften, stannade Uno ett ögonblick, andades
flera gånger djupt, djupt, räckte. derpå ut
armarna , uppgaf ett rop — ett rop af högsta fröjd
—-och störtade ut i parken.
Solen sken öfver de gröna, daggiga
markerna, björkarna susade, doftade, lärkorna sjöngo i
skyn, blå och hög hvälfde sig himlen öfver den
blomfulla jorden, morgonens friskhet andadea i
luften, alla blommor öppnade sig; — naturen
tycktes fira sin uppståndelse. Och en
menni-skas outsägliga jubel blandade sig i denna. Unos
gång blef allt hastigare; osynliga vingar tycktes
bära honom; — och der han gick fram
omfamnade han träden, kysste löfven, kysste
blommorna, tryckte klippan till sitt bröst, och tycktes
tala till fåglarna, träden, blommorna, till allt i
naturen sägande:
»Prisen, tacken honom!... hon lefver!...
hon lefver! . . . Allt skall lefva!. . . Sjungen!
sjungen! fröjdens eder!»
Det var som hade han velat förena sig med
allt lif, alla väsen, uppgå i kärlek, i tillbedjande.
Och fåglarne sjöngo och jublade, och
träden böjde sig, blommorna doftade, såsom i
lydnad för hans ord. •
»Det är för mycket! jag kan icke bära det!»
sade han; »o! denna kärlek, denna salighet!...»
Och han upplyfte sina händer till himlen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
