Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kastade sig derpS ned till jorden, såsom hade han
velat omfamna den.
En ström af tårar lättade honom, och
lugnade hans häftigt exalterade själstillstånd.
Hedvig och Bertha funno honom här.
Han lade sitt hufvud i Hedvigs knä, och
grät der.
»Varen ej oroliga,» sade han till dem —
»allt är bra. . . Hon lefver. Tacken Gud!...
varen lugna. Jag skall ock bli lugn.»
Och stilla sutto systrarna i det solvarma
gräset, vakande öfver brodern, med tysta
glädje-tårdr. Ty de fdrstodo nu att han skulle bli bra.
Och öfver dem drillade lärkorna sina
uppstån-delsesånger, och blommorna doftade, vinden fläk*
tade dem — och de kände att Guds ande var
der, var uti det som nu föregick.
Uno blef allt stillare; —han tycktes sjunka
i slummer, men allt emellanåt gick genom
ho-nom en glädjedarrning; och han nämnde sin
hustrus namn.
Här uppsöktes han af den gamle tjenaren, som
med obeskriflig ångest saknat och sökt sin herre.
Med honom och sina systrar återvände Uno
bem. Det exalterade tillståndet var öfver, men
lycksaligheten bodde qvar i hans bröst; hans
röst var vek, hans ögon lyste, men af ett stilla,
stadigt ljus.
Sgtkotilif. H. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
