Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvar är hao?» frågade hon sig halfhögt —
»jag måste se honom, måste veta...»
Och som hon uppslog sin blick, och ville
resa sig, se — då stod framför henne Augustin,
och räckte mot henne sina armar.
Som en tröstens, och kärlekens engel, stod
han der, beredd att taga bitterheten från den kalk
som han måste räcka.
Och huru kärleksfullt, huru barmhertigt
underrättade han icke nu den darrande Hedvig om
sitt tillstånd, om sin fara, men äfven om
möjligheten af räddningen, en möjlighet, som han dock
icke sjelf trodde på.
Augustins sjukdom var en af dessa grymma,
länge djupt fördolda, som smyga sig på
menniskan, utan att hon anar det, men som i det de
bryta fram förklara sig för dödande, så vida inte
en smärtsam operation kan rädda lifvet.
Sådant var Augustins tillstånd; men då han
såg det förskräckliga intryck, som underrättelsen
derom gjorde på Hedvig, sökte han blott att
mildra faran, och uppkalla hoppet.
»Jag har», sade han, »skrämt upp mig sjelf
genom det att jag icke meddelat dig denna sak,
utan låtit den trycka mig allena. Du har skämt
bort mig, Hedvig, genom att alltid taga hälften
af allt som varit mig tungt. Och nu känner jag.
att sedan jag fått tala med dig om detta, så skall
det synas mig mindre farligt. Och det torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
