Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sixtinska Madonnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
17
’’Helige fader!" sade Giulio, Tian vill blott säga er några ord i enrum."
"Han dör!" utropade Leo, i det han helt häpen blickade på målaren.
Därpå steg han upp, fattade Rafaels hand och förde honom ur salen ut i en korridor.
Ingen utom Rafael vågade följa Pontifex.
"Hon är borta!" sade Rafael, lutande pannan mot muren.
"Hvem då? min ende älskade son, hvem?" ropade Leo.
"Hon, hon!"
"Beklagansvärde, förblindade yngling, jag anar, om hvem du talar," hviskade påfven,
läggande sin hand på konstnärens hufvud. Henne drabbe straffet, om hon otrogen öfvergaf dig, för
att följa en annan på syndavägen; men tacka du Gud, Rafael, att den, som ämnade göra dig ondt,
nu i stället har gjort dig godt. Den onn, som du hyste i din barm, har flytt bort. Gråt ingen
tår efter henne, utan tacka den allraheligaste för det, att han befriade dig från den giftiga draken.
Nu först, Rafael, börjar din storhets era, nu först skola dina ögon skåda det evigt sköna och sanna
i ogrumlad glans."
"Mina ögon?" frågade Rafael. "Har jag då ännu ögon? Jag har blifvit blind. Jag ser
ingenting mer. Fornarinas ögon, det är mina ögon och utan dem ser jag ingenting annat än
fasansfullt mörker."
Påfven teg bestört.
"Man har bortröfvat, kanske mördat henne!" ropade Rafael. — "Förbi, förbi är allt hvad som
kallas mitt ädlaste lif. Anade jag icke detta grymma bofstreck af samvetslösa människor, då
grefvinnan Malatesta fräckt ville intränga i det innersta af mitt väsen, för att visa mig en ny madonna!
Det är en komplott, och i spetsen för densamma står kardinal Ismeducci."
"Rafael," försäkrade Leo, "jag skall gifva befallning, att hvarje vrå af Rom skall
genomsökas. Du vill det; den där flickan skall blifva tillrättaskaffad, möjligen alldeles mot hennes egen
vilja. Och nu kan jag icke längre vara borta från det ädla sällskapet. Sansa dig och följ mig!"
"Ja, ja, helige fader," sade Rafael, i det han förvirrad såg sig omkring, "men jag måste
till Villa Frangipani."
"Gå, gå, Rafael! Skall jag bedja kardinal Pamfili följa med och trösta dig?"
"En kardinal? Skönt! På det att den ene människoröfvaren må urskulda den andre!" sade
Rafael förtviflad.
"Gud styrke dig, Rafael! Lita på mig, din vän och fader," sade påfven ganska slagen och
återvände till salen, under det Rafael, åtföljd af Giulio Romano, vacklade nedför trappan.
Fornarina var försvunnen och långa dagar förgingo, utan att Rafael och kanske 60 af hans
lärjungar kunde finna ett spår efter flickan. Rafael syntes icke mera i Vatikanen, dit han annars
plägade komma hvarenda dag.
Tidigt en morgon visade sig Rafael i Leos förmak och begärde att få tala med påfven.
Leo kom redan vid den stora audiensdörren sin älskling till mötes och sträckte händerna mot honom.
"Se där är du, Rafael! Du är mycket grym, min son!" sade Leo djupt rörd. Rafael var
blek. Hans hår hängde tofvigt kring hufvudet och hans drägt var i oordning.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
