Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giauru, ett stycke av en turkisk berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Och bär den sedan till det sista Och kan ej böjas -
endast brista.
Om ensligheten följer på
En bitter sorg, som frätt ett hjerta,
Så är det ingen tröst ändå
Att hafva blifvit qvitt sin smärta,
Nej, man begär den som en vän,
Som fyller tomheten igen.
Vi leds vid hvad ej är gemensamt,
Sjelf lyckan, skall hon bäras ensamt.
En barm af idel tomhet full
Får fly till hat - för lindrings skull:
Det är en känsla som de dödas
(I fall de kände det precis),
När maskar kyliga som is
I skaror kräla fram och gödas
På rutten slummer vexelvis,
Och de ej längre kunna hvälfva
De kalla krypen från sig sjelfva;
Som pelikans, som hackat hål
På eget bröst, i ändamål
Att sina svultna ungar mätta,
Och när han modigt verkstält detta
Och öppnat lifvets ström till slut
Får se att de ha flugit ut!
De värsta själsqval äro himlar
Mot denna ödemark likväl
Och detta svalg uti en själ
-C. V. A. Strandberg, Saml. Vitterh.arb.
III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
