Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brann oföränderligt för en och samma,
Han mången mö i sina händer fick,
Men undvek eller gick förbi dem gerna,
Och trånande satt mången fager tärna,
Men fann ej honom svag ett ögonblick.
En ömhet, hvilken stått sitt prof bland snaror,
Som blott på nytt af bortovaro väckts,
Som växt i styrka under alla faror,
Som — mer än allt — ej ens af tiden släckts,
Som, om ett hopp, en plan gick öfver ända,
Ett leende å nyo kunde tända,
Som harm och sjukdom aldrig kunde få
Att ens i vresigt lynne öfvergå,
Som kom med glada steg och gick med lätta,
För att ej grumla hennes sköna ro,
Som aldrig lät sig rubbas i sin tro,
Har jorden kärlek — o, så var det detta!
Af blygd han dragit öfver sig en skur,
Men ingen fläck vid denna känsla lådde,
Det sista af hans ädlare natur,
Deröfver brottet ingenting förmådde.
Han stannade en stund, till dess hans män
Krökt nedom första sluttningen igen.
»Ett sällsamt bud! Jag pröfvat mången fara —
Och skulle nu den här den sista vara?
Det liksom anar mig; men hur det går,
Inför mitt folk jag icke svigta får.
Så öfverdåd det är att gå till mötes,
Så låge vi kan hända förr på bår,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
