Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fången på Chillon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
Ur sår jag sett den frusande,
På hafvet såg jag den, i stormen,
Krampaktigt vrida sig ur formen,
Och synden såg jag på sin bädd
Vanvettig, gnisslande och rädd -
Och ryste - men det här var riklig
Och stilla sorg, fast oundviklig.
Han segnade, så skär, så blek,
Så varligt tärd, så ljufligt vek,
Så nöjd, men ömmande tillika
För dem hans bortgång skulle svika;
En kind, der rosen nu igen
Dref gäck med sjelfva grafven än,
Men blektes småningom till färgen,
Som en regnbåge bakom bergen;
En blick så genomskinligt klar,
Att nästan häktet upplyst var,
Men ej en suck, som nändes klandra
Att han för snart fick hädan vandra;
En vink blott om en bättre tid,
Att stödja min förtröstan vid,
Der stum jag stod, med krossadt sinne,
Vid denna sista, svåra strid.
Han sökte hålla sucken inne,
Som af naturens svaghet kom,
Och det blef tyst så småningom.
Jag lyddes, men då var det stilla -
Jag skrek, ty fasan gjort mig vild,
Jag viste hoppet var en villa,
Men släppte ej den kära bild;
Jag ropade - det tycktes svara -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
