Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der, han är en mandråpare; och I veten att ingen
mandråpare har evigt liv förblivande i sig.»
Upp-brusning, avund, hårda domar, hämndlust som nju- *
ter av tanken: »den skall allt få igen så det känns»,
argsinthet, förvrängning av nästans motiv och
handlingar, allt sådant sker därför, att människan
vill hävda sig själv, göra sig själv gällande, och
sålunda skaffa sig en förnimmelse av livets
förhöjning. Men, säger aposteln, allt sådant är
dödstecken. Allt sådant stryper det eviga livets andetag.
Detta måste vi besinna i synnerhet även i tidens
mest utmärkande, stora strävan, strävan efter fred,
efter varaktig och tryggad fred, mot kriget,
mänsklighetens gissel. Krigets humanisering är ett
kolossalt självbedrägeri. Kriget är inhumant och
okristligt. Icke endast dess avarter och dess mest
djävulska, av människosnillet nyligen uppfunna
medel skola avskaffas. Kriget är själv en avart. Det
måste för alltid förhindras. Är detta dårskap?
Kristna män och kvinnor samlades i Konstanz
i slutet av juli 1914 för att väcka de sovande
kyrkosamfunden, samla dem till enig kamp mot
misstro och fiendskap, påminna dem om
profeternas lära om världsfreden och förena dem kring
Frälsarens kors, kärlekens högsta uppenbarelse på
vår jord. Nu lever släktet ännu under intrycket
och skrämseln av världskrigets hat och
ohygglighet. Men när vi redan från krigets begynnelse höjde
den kristna gemenskapens stämma och inte
tröttnade att fortsätta därmed, så möttes vi till höger
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
