Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Upp stiga höstens tunga moln av brons^
Du är i dem som i det sommarblå,
Din skugga reses som ett hult abskons
För dem som trött i ok och hetta gå.
I aftonlandet är min ro belägen,
Mitt Emaus bland kullarna vid vägen.
Det är din närhet som gör trygg min stig,
Att gå i mörkret är att gå med dig.
III
Har Gud, hans makt, hans väsen vuxit för
människornas inre blick under tiderna framförallt
genom vår Herres Jesu Kristi person och verk, så har
därmed också ett självbedömande för alltid
uteslutits, vilket ännu i vissa av Psaltarens sånger
pockar på sin egen rättfärdighet och fordrar
rättvisa av världens styresman. Ty för Gud är ingen
levande rättfärdig (Psaltaren 143: 2).
Meningslöshet i livet kan vår tanke icke lida. Gud har givit
oss förstånd och förnuft och eftertankens höga,
fast besvärliga gåva. Vi kunna icke avhålla oss från
att spörja om sammanhanget. Och den uppriktige,
den som icke klemar med sig själv, han stannar
ovillkorligen vid detta: Det som övergår mig är
ett straff, en dom. Hur hårt det än kan ljuda, så
ligger det dock för människan en, låt vara bitter,
men kärv och hälsosam tillfredsställelse i att kunna
betrakta lidandet som övergår henne som ett straff
för vad hon själv har försummat och förbrutit. Vi
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
