Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1. Olyckans bitterhet lika väl som dödens
bitterhet försvåras och fördjupas av två
omständigheter. Den första är välkänd och utförligt
behandlad i kyrkans litteratur och gudsumgängets
vittnesbörd. Bitterheten i straffet och domen kommer
av skuldkänslan. Gud allena vet, hur grämelsen
plågar och hur skadan svider. Gud vet, hur sorgen
tynger "och pinar. Sorgen över dig själv, över det
som du förbrutit, över det som du försummat. Du
ser, hur fullständigt du har misslyckats. Det blir
värre än det dystraste missmod kunde drömma om.
Hoppet är slut, dess tid är förbi, det förskräckliga
är en oundkomlig verklighet. Du kan icke som Job
taga anstöt, ty du har sett ett klarare ljus. Du har
erfarit, hur sträng Guds fordran är. Människan är
eländig, en trasa, ett verktyg, värt att bortkastas.
Det återstår ingenting annat än att taga emot
straffet. Men lidandet förbittras genom känslan av den
egna skulden. Dock ju uppriktigare detta
erkännande är, ju strängare självrannsakan och domen äro,
desto säkrare kännes ändå trots allt Guds närhet.
Svagheten i vår tid är att människorna sakna
skuldkänsla.
En avskyvärd självuppskattning kan ligga i
detta: Jag erkänner min skuld, d. ä. jag är rättvis
och botfärdig. Men, vet någon vad lidande vill
säga, så finner han ingalunda någon lisa i den egna
botfärdigheten, därtill är lidandet alltför närgånget.
Och ändå vittnar även straffet, hur tungt det än
månde vara, om att Gud bryr sig om dig. Han aktar
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
