Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bli räddade, Herren ville förbarma sig över deras
själar. För sin del hade han trons visshet. Han
sade: »Evad jag lever eller dör, så hör jag Herren
till.» Brodern bad honom att icke överanstränga sig
med att tala. Wilhelm var hela tiden lugn. Men de
sista tre gångerna, brodern talade till honom,
svarade han ingenting. Han höll dock fast i båten med
ena handen. Men huvudet började luta åt högra
sidan. I nästa ögonblick var han försvunnen.
Brodern skrev till mig: »Som det såg ut, tog Herren
den, som var redo att möta honom.»
I, som läsen dessa rader, kännen I vad som
ligger i följande ord av en öm mor, som med själ och
kropp strävat och slitit för sitt barn? — »Nog känns
det smärtande för en mor att ha sitt barn på
sjöbotten. Men prisad vare Gud! Han gick ju hem.»
Dessa rader må vara ägnade åt Wilhelms minne.
Medan hans jordiska kvarlevor försvunnit i
Atlantens vågor, vid en främmande kust, vilar hans ande
hos Gud. Han skulle själv vara den förste att
avvisa varje böjelse att göra honom till någonting
märkvärdigt. Men hans minne skall verka till
välsignelse, om dessa ord kunna väcka och hjälpa
någon till syn på, huru Gud i sin barmhärtighet i
Kristus Jesus vill taga hand om en stackars
hjälplös människa, hjälpa oss att leva, hjälpa oss att dö.
Calais i april 1899.
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
