Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt särskilda pund. Det ena samfundet har fått ett
större, det andra ett mindre pund. Vi hava troget
försvarat var och en sitt pund, men vi funno det
alltför äventyrligt att söka gemensamt förkovra de
gåvor du skänkt oss.»
Det är vår förbannelse att vi så lätt vänja oss
vid det som är orätt. Det orimliga, det som skriar
efter förbättring, lämnas i fred med den
förklaringen: det är ledsamt; men det har alltid brukat så
vara, det kan icke vara annorlunda. Så är det med
söndringen. Vi beklaga den, men den kan icke
hjälpas.
Är de kristnas splittring verkligen en synd, ett
brott? Är enheten en plikt?
Är icke snarare enheten en vacker dröm, som
man kan skänka sitt erkännande? Det är en sak att
överväga, att diskutera. Men kan den icke lugnast
ställas på framtiden?
Hör vad det gäller. Varför skola lärjungarna vara
ett i Fadren och Sonen? Svar: för att världen skall
se att Gud sände Kristus.
Varför har Kristus kommit, talat, verkat, lidit
och dött? Svar: för att världen skall se att Gud har
sänt honom. Men vi kristna förhindra genom vår
söndring Frälsaren att utföra sitt frälsningsverk. Vi
förhindra människornas tro på honom. De kristnas
enhet är nödvändig för att världen må se och
erkänna vem Herren är. Vår söndring korsfäster ånyo
alltjämt Herren. Vår söndring prisgiver honom åt
smälek och förakt. Nu liksom då.
2 Söderblom V.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
