Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Motsägelserna i vår natur samt arfsyndens verklighet bestyrka kristendomens sanning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Allting hos människan sammanhänger ju med detta
ogenomträngliga något. Och huru skulle hon väl med
sitt förstånd kunna fatta detta, då det är en sak, som
ligger öfver hennes förstånd, en sak som förståndet,
långt ifrån att själf kunna sluta sig till, tvärtom, när
det på den göres uppmärksam, vänder sig bort ifrån?
ILI.
Dessa bägge tillstånd, oskyldighetens och
fördärfvets, äro en uppenbar verklighet, och det är omöjligt
att icke igenkänna och urskilja dem. Gifva vi akt på
oss själfva och våra själsrörelser, skola vi hos oss
också snart finna lefvande yttringar af dem båda. —
Så stora motsägelser skulle således kunna finnas inom
en och samma varelse?
Ja, denna dubbelhet i människonaturen är så
påtaglig, att det till och med funnits personer, som
föreställt sig, att vi hafva två själar. En och samma själ
har synts dem omöjligen vara i stånd till så stora och
så plötsliga förändringar, till så omåttliga anspråk i
förening med en så ytterlig vanmakt.
Just dessa motsägelser, hvilka tyckas hafva bort
aflägsna mig från all religion, just dessa är det
tvärtom som ledt mig till den sanna religionen.
Också kan jag för min del intyga, att, när
kristendomen för oss afslöjar grundsatsen om människans
fördärf och affall från Gud, blicken på samma gång
äfven öppnas till att i allt se bekräftelse på denna
sanning. Ty på en förlorad, en öfvergifven Gud
häntyder allt i vår tillvaro, så väl inom som utom oss.
Hvad hade människorna utan denna gudomliga
uppenbarelse väl att göra annat än att antingen genom
den viljekraft, som hos dem ännu kunde finnas kvar
från deras förra storhet, söka återupprätta sig, eller
ock, i känslan af sin närvarande vanmakt, modlöst
afstå därifrån? Ty emedan de icke kände sanningen i
dess helhet, kunde de icke heller komma till någon
fullkomlig dygd. En del ansåg människonaturen vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
