Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Motsägelserna i vår natur samt arfsyndens verklighet bestyrka kristendomens sanning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
alldeles oskadad, en annan del betraktade den som
ohjälpligt fördärfvad. De kunde därför icke undfly vare sig
högmodet eller lättjan, dessa båda källor till alla slags
laster och utsväfningar. Det fanns ju för dem ingen
annan utväg än att antingen af slapphet öfverlämna
sig åt dessa laster och utsväfningar, eller ock att af
högmodig stolthet söka afhålla sig ifrån dem. Ty när
de fått blick för människans upphöjdhet och
värdighet, så insågo de på samma gång dock icke hennes
naturliga fördärf, utan hemföllo åt högmodet, så ofta
de sökte frigöra sig från lättjan och svagheten. Och
tvärtom: hade de lärt sig inse människans svaghet och
skröplighet, så fattade de dock icke hennes plikt och
värdighet samt kunde då visserligen gå fria från
högmod och inbilskhet, men endast genom att nedsjunka
i vanmakt och förtviflan.
Häri har man att söka grunden till olikheten
mellan stoiker och epikuréer, dogmatister och
akademiker m. fl. af de gamla filosofiska skolorna.
Kristendomen allena har visat sig i stånd att undgå dessa
faror, icke genom världslig klokhet, utan genom
evangelii himmelska enfald. Ty på samma gång den
upphöjer de rättfärdige ända till delaktighet i själfva
gudomen, visar han dem, att till och med på denna
ståndpunkt de likväl fortfarande bära inom sig den
fördärfliga roten till att de i hela detta lifvet dock
ännu ståndigt äro utsatta för förvillelser och lidanden,
synd och död; under det att den å andra sidan tillropar
de allra största missdådare, att äfven de kunna komma
i åtnjutande af sin Frälsares nåd. Medan kristendomen
sålunda uppväcker bäfvan och räddhåga hos dem,
hvilka den rättfärdiggör, och ingifver dem tröst, öfver
hvilka den uttalar sin förkastelsedom, ansluter den sig
härigenom till den hos alla gemensamma känslan af
både synd och nåd och ådagalägger i sin förening af
fruktan med hoppet en sådan rättvisa, att den, utan
att drifva människorna till förtviflan, gör dem oändligt
ödmjukare än hvad blotta förnuftet är i stånd till, på
samma gång som den, utan att göra dem uppblåsta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
