Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Motsägelserna i vår natur samt arfsyndens verklighet bestyrka kristendomens sanning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
VI.
Elände drifver till förtviflan, höghet lockar tüll
öfvermod.
Kristi människoblifvande visar, huru stort vårt
elände måste vara, då ett så stort medel till vår
frälsning erfordrats.
VII.
Kristendomen erkänner icke hos oss vare sig cett
clände, som gör oss alldeles oförmögna till något godt,
eller en renhet, som är fullkomligt fläckfri.
Ingen lära kan för människorna vara lämpligare
än denna, hvilken gent emot den dubbla fara, för
hvilken de ständigt äro utsatta, nämligen att antingen
råka i förtviflan eller förledas till öfvermod, visar dem
deras förmåga så väl att emottaga som att emotstå
nåden.
VIII.
De själsrörelser, som forntidens filosofer ville
framkalla, motsvarade ingalunda detta dubbla
förhållande. Antingen väckte de hos människan endast
föreställningar om hennes storhet, hvilket ju var orått,
eller ock ledde de blickarna uteslutande på hennes
litenhet, hvilket ju icke var mindre felaktigt.
Förnimmelsen af vår litenhet får icke afse vår natur, utan
vår vilja, samt måste yttra sig i ångerns ödmjukhet,
såsom en häfstång till bättring och moralisk storhet.
Likaså får vår förnimmelse af storhet icke gälla oss
själfva eller vår förtjänst, utan Guds nåd allena, och
icke förr hos oss framträda, än vi erfarit ångerns
smärta öfver vår moraliska litenhet.
IX.
Ingen är så lycklig, så sansad, så dygdig, så
älskvärd som en sant kristen. Med huru liten känsla af
högmod han tänker på sin förening med Gud! Med huru
ringa bitterhet han liknar sig själf vid masken i stoftet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
