Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Vår kunskapsförmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
Jag vill påpeka för henne icke allenast den synliga
oändligheten i naturen, utan äfven den osynliga, hela
den tillvaro, som rör sig inom den trånga kretsen af
bara en enda liten atom. Hon möter äfven i den en
oändlig mängd världar, af hvilka hvar och en har
sitt himlafåste, sina planeter, sin jord, på samma sätt
som i den synliga världen. Och på denna jord
upptäcker hon djur och oändligt små insekter, hos hvilka
hon finner fortsättningen af de företeelser hon möttes
af i den synliga världen. Och när hon sålunda i
hvarje tillvarelsekrets ständigt upptåcker nya
tillvarelsekretsar i oöfverskådlig oändlighet, så förlorar
hon sig äfven i dessa under, lika häpnadsväckande i
sin litenhet som de förra i sin storhet. Ty hvem
måste icke häpna öfver att, då vår kropp, som nyss
icke var möjlig att upptäcka i universum, nyss alldeles
försvann inför världsalltets omätlighet, dock nu själf
blir till en koloss, en rymd, eller rättare själf nu blir
ett universum i jämförelse med grand, om hvilkas
litenhet man icke kan göra sig en föreställning.
Den, som på detta sätt betraktar sig själf, måste
förskräckas för sig själf. Och när han betänker, att
han med den kropp, som naturen gifvit honom,
sväfvar mellan tvänne afgrunder, oändlighetens och intets,
måste han darra inför alla dessa under. Han skall
förvisso, medan hans nyfikenhet öfvergår till
beundran, känna sig mera hågad att stillatigande begrunda
dem än sätta sig till mästare öfver dem med
uppblåst inbilskhet.
Ty hvad är i naturen väl människan? Ett
stoftgrand emot det omätliga och på samma gång en
omätlighet emot stoftgrandet, ett mellanting mellan
intet och allt. Oändligt aflägsen som hon är ifrån
tillvarons poler, kan hon hvarken fatta tingens början
eller slut, utan båda förlora sig för hennes blick i en
ogenomtränglig hemlighets töcken. Hon förmår lika
litet fatta det intet, ur hvilket hon utgått, som den
omätlighet, hvari hon kommit in.
Hvad har hon då att göra annat än att hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
