Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Vår kunskapsförmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
fast vid någon skenbar mellanpunkt, i en evig
misströstan om att någonsin lära känna vare sig sitt
ursprung eller sitt måll Allt har ju utgått ur intet och
sträfvar mot det oändliga. Hvem kan följa spåren på
denna underbara väg? Det är endast upphofsmannen
som känner dem; för alla andra äro de fördolda.
I sin uraktlåtenhet att betrakta innebörden af
detta oändliga hafva många helt förmätet kastat sig
öfver försöket att genomforska naturen — liksom
om där funnes nyckeln till människolifvets gåta!
Det är betecknande, att de först sökt intränga
i grundorsaken till tingen för att sedermera därifrån
leta sig fram till kunskap om det hela. Detta bevisar
ju en inbilskhet, lika gränslös som det mål de UPP-
ställt för sig.
När man tänkt litet mer öfver lifvet, inser man,
att, då naturen tryckt både sin egen och sin
upphofsmans prägel på alla skapade ting, så mäste dessa
alla bära spår af sin dubbla oändlighet. Sålunda finna
vi, att alla vetenskaper äro oändliga i afseende på
målet för sina forskningar. Eller hvem tviflar t. ex.
på, att geometrien ännu har en oändlig mängd
problem att lösa? De äro lika oändliga till sin
mångfald som djupt liggande till sina grunder. Ty hvem
inser icke, att de orsaker, hvilka uppgifvas som ude
yttersta, icke stödja sig på sig själfva, utan att de
stödja sig på andra, hvilka åter i sin tur hvila på
ännu andra o. s. v., så att i själfva verket ingen kan
sägas vara den allra yttersta?
Emellertid är det ju så, att man endast kallar
vissa af dem de yttersta, emedan de förefalla oss
såsom sådana, på samma sätt som man, beträffande
rumsförhållanden, kallar det, som af oss icke kan delas
och utom hvilket vårt sinne icke förnimmer
någonting vidare, för en punkt, ehuru visserligen en sådan
till sin företeelse är delbar i oändlighet.
Af nämnda två oändligheter är otvifvelaktigt
storhetens den, hvilken på oss gör det starkaste intrycket.
Däri ligger väl också orsaken till, att månniskor ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
