Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Vår kunskapsförmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
ungefär på samma trappsteg, som vår kropp befinner
sig på inom den oändliga yttre naturen.
Begränsade på alla håll som vi äro, återfinna vi
i alla våra krafter och förmögenheter samma
mellantillstånd mellan tvänne poler.
Våra sinnen uppfatta icke ytterligheterna. För
mycket buller bedöfvar oss, för mycket ljus bländar
oss, för långt liksom för litet afstånd hindrar oss att
se, för mycken omständlighet liksom för mycken
hopträngdhet i ett tal gör detta för oss svårbegripligt,
och för mycken sanning kommer vår tanke att stå
alldeles still. Jag har sett människor, som icke kunna
fatta, att om man drager 4 från O, återstår 0. De
allra första orsakerna äro för enkla för oss. För
mycket nöje blir besvärligt, för många samljud i
musiken blifva för oss motbjudande, för många
välgärningar nedtrycka oss — vi vilja hafva möjlighet att
återgälda skulden. Beneficia eo usque læta
sunt, dum videntur exsolvi posse; ubi
multum antevenere, pro gratia odium
redditur, säger Tacitus.
Vi förnimma hvarken den största hetta eller den
största köld. Ytterligheterna äro våra fiender; vi
uppfatta dem icke, men vi lida af dem, de pina oss.
För mycken ungdom eller för mycken ålderdom är ett
hinder för själen, likaså för mycket eller för litet
vetande. Med ett ord: ytterligheter äro för oss, som
om de icke funnes till, och vi äro intet gentemot dem.
De komma icke åt oss, vi komma icke åt dem.
Ja, sådana äro vi. Och just därför äro vi ej
heller i stånd hvarken att veta någonting med
absolut visshet eller att stanna i absolut okunnighet.
Vi sväfva på ett vidsträckt haf, alltid ovissa och
osäkra, kastade än i riktning mot den ena stranden,
än mot den andra. Så snart vi finna en punkt, där
vi kunna hoppas på ett stadigt fäste, vacklar den och
viker undan oss; och om vi sträcka oss efter
densamma, glider den ifrån oss allt längre och längre i
oändlighet. Ingenting i världen gifver oss en fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
