Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Vår kunskapsförmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
LI.
Om man låser för fort eller för långsamt, så
uppfattas ingenting.
Gif en människa för litet af sanningens vin, och
hon skall icke hafva någon glädje däraf; gif henne för
mycket — samma resultat.
Naturen har ställt oss så alldeles i midten, att
om vi förändra den ena sidan af vågbalansen, så
förändra vi äfven den andra. Detta kommer mig att tro,
att. vi hafva springfjädrar i vårt hufvud, ordnade så,
att den, som rör den ena, kommer också åt den andra.
Är man alltför ung, tänker man ej tillräckligt
klart; alltför gammal — likaså.
Tänka för litet och tänka för mycket gör oss
ensidiga och envisa — bådadera.
Om man betraktar sitt arbete omedelbart efter
att det blifvit afslutadt, är man ännu för mycket inne
i det för att kunna döma opartiskt; betraktar man
det åter för långt efteråt, kan man icke mer sätta
sig in däri.
Så är det äfven med taflor, sedda på för nära eller
på för långt håll. Det finns blott en enda punkt, som
befinner sig på det rätta afståndet. Inom målarkonsten
visar oss perspektivläran denna punkt; men hvem
visar oss den inom sanningens och moralens områden?
III.
Man tror, att det är som att spela på ett vanligt
klaver, när man vidrör ett människohjärta. Ja,
människohjärtat är ett klaver, men ett underligt,
föränderligt, nyckfullt sådant, hvars strängar icke följa på
hvarandra i jämn ordning!1 Att slå ackord på detta
är en konst af helt annat slag än den förra.
IV.
Vi känna oss själfva så litet, att många, fast de
äro alldeles friska, tycka sig vara nära döden, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
