Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Människans upphöjdhet öfver naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTIKEL XVIII.
Människans upphöjdhet öfver naturen.
I.
Lika klandervärda finner jag både dem som endast
prisa och dem som endast tadla samt dem som endast
vilja roa och förströ människan. Gilla kan jag endast
sådana, som i ödmjukhet söka det sanna och det
rätta.
Stoikerna säga: »Gån till er själfva, till ert inre!
Där finnen I frid.» Detta är icke sant, det förhåller
sig icke så.
Andra säga: »Nej, vänden er utåt och söken
lyckan i njutningar och förströelser!1» Icke heller detta
är vishetens nyckel. Sjukdomar komma. Lyckan
finnes hvarken inom oss eller utom oss. — Hon finnes
blott i Gud och i föreningen med honom.
LI.
Människan kan betraktas från två synpunkter-:
dels från synpunkten af hennes bestämmelse, och
då är hon stor och upphöjd öfver allt annat; dels
från den synpunkten, att hon tillhör ett släkte —
liksom man betraktar en häst eller en hund och
talar om dem och deras egenskaper — och då är
människan någonting mycket litet och ömkligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
