Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Ovissheten i det mänskliga vetandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K
K
SV.
EF
s
G
SOS/
A5L2
SHS
l
l
A
S
ARTIKEL XX.
Ovissheten i det mänskliga vetandet.
I.
Människan är af naturen hemfallen åt villfarelsen,
och utan den gudomliga nåden kan hon icke räddas
från densamma. Ingenting här i världen visar henne
sanningen. Allt vilseleder henne. Sanningens båda
öfverbringare, förståndet och sinnet, bedraga
hvarandra ömsesidigt, utom det att de båda sakna
uppriktighet. Sinnet vilseleder förståndet genom falskt
sken, och samma bedrägeri, som detta begår mot
förståndet, begår förståndet i sin ordning mot sinnet,
liksom för att taga igen skadan. Så ljuga de och
bedraga hvarandra i kapp. Och därtill sälla sig
passionerna, som vilseleda båda.
II.
Jag finner det högst märkvärdigt, att ingen är
förvånad öfver sin oduglighet. Man tager saken helt
lugnt och rättar sig hvar och en efter sitt tycke —
icke därför, att detta ju är naturligt och allmänt
brukligt, utan alldeles som om hvar och en med säkerhet
visste hvad som är rätt och riktigt. Man finner
oupphörligen, att man misstagit sig, och med en löjlig
ödmjukhet anklagar man sin otur, sitt felgrepp, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
