Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Människans elände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
VII.
Den, som icke märker världens fåfänglighet, är
själf mycket fåfäng. Men hvem märker den icke, utom
möjligen ungdomen, som vanligtvis blott lefver i stoj,
tidsfördrif och framtidsdrönmnmar? Men tag ifrån de
unga förströelsen, och de skola tycka sig förgås af
ledsnad. De förnimma då inom sig en oförklarlig
tomhet och känna sig olyckliga. Ty att förtäras af
ledsnad, så snart man saknar förströelser och nödgas
tänka på sig själf är väl, om något, just att vara
olycklig.
VIII.
Om detta vårt lif besutte möjligheten af verklig
lycksalighet, skulle vi väl icke för att göras lyckliga
behöfva genom förströelser dragas bort ifrån själfva
tanken på detsamma.
Det behöfs så litet för att trösta oss, just
därför att den minsta obetydlighet stör vår glädje.
IX.
Ingenting är så outhärdligt för en människa som
att befinna sig i fullkomlig stillhet — utan retelser,
utan arbete, utan förströelser, utan intressen. Då
känner hon sin tomhet, sin ensamhet, sin ofullkomlighet,
sitt beroende, sin vanmakt. Då uppstiga genast ur
djupet af hennes själ ledsnad, dysterhet, sorg,
missnöje och förtviflan.
X.
När t. ex. en soldat beklagar sig öfver sina
strapatser, eller en jordbrukare, en handtverkare öfver
sina mödor, så låt dem få känna på hvad det är att
göra ingenting!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
