Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Människans elände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
verkligen bota det onda, utan endast att en liten tid
dölja det för oss. Och därigenom att det för oss
döljer det onda, har det på oss det inflytandet, att
vi icke tänka på ett verkligt botemedel. Följaktligen.
inträffar det genom en besynnerlig motsägelse i
människans natur att ledsnaden, som är människans
plågsammaste onda, på sätt och vis blir hennes bästa
välgörare, emedan den mer än allt annat förmår
drifva henne till att söka verklig bot. Däremot blir
förströelsen, hvilken hon anser som sin bästa vän, i
själfva verket hennes värsta fiende, emedan just denna
mer än allt annat afhåller henne från att söka det
rätta botemedlet för sina lidanden. I båda fallen se
vi ett ovedersägligt bevis på människans elände och
fördärf, men äfven på hennes ursprungliga naturs
storhet och upphöjdhet, emedan hon ledsnar vid allt och
jäktar efter alla dessa växlande saker endast därför
att hon har liksom ett dunkelt minne af den sällhet
hon förlorat. Hon finner denna icke inom sig.
Därför söker hon den utom sig, i de yttre tingen. Men
förgäfvesl Aldrig blir hon nöjd, aldrig tillfredsställd.
Och hvarför? Därför att sällheten hvarken finnes hos
oss själfva eller de skapade tingen, utan hos
Skaparen, hos Gud allena.
XV.
Ingen har bättre än Salomo och Job känt och
talat om människans elände — den förre den lyck-
ligaste bland dödliga, den senare den olyckligaste;
den förre, emedan han genom erfarenhet kände
nöjenas tomhet; den senare emedan han kände lidandets
verklighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
