Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Underliga motsägelser i människonaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTIKEL XXII.
Underliga motsägelser i människonaturen.
I.
Ingenting är underligare i människans natur än
de motsägelser man där påträffar. Hon är skapad för
sanningen, hon längtar efter sanningen, hon söker
sanningen; och likväl, när hon vill gripa henne, blir
hon så bländad, så förvirrad, att hon icke förmår
hålla henne fast, utan låter rycka henne ifrån sig.
Det är detta, som gifvit upphofvet åt de båda
filosofiska skolorna pyrrhonisterna och dogmatisterna. De
förra vilja bestrida människan all möjlighet att komma
till kunskap om sanningen, de senare söka förvissa
henne om, att hon är i besittning af densamma. Båda
partierna stödja sig dock på så föga sannolika
grunder, att de blott öka oredan och tviflet hos hvar och
en, som icke har någon annan upplysning än den
han finner i sin egen natur.
Pyrrhonismens förnämsta lärosatser — jag
förbigår de mindre väsentliga — gå ut på, att vi icke,
utom medelst tro och uppenbarelser, kunna hafva
någon annan visshet om dessa satsers sanning än att de
äro oss medfödda. Men denna naturkänsla är ju icke
ett öfvertygande bevis om deras sanning, eftersom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
