Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Underliga motsägelser i människonaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
egentliga driffjädern till alla hennes handlingar, ja,
äfven till en själfmördares dåd. Och likväl har aldrig
i någon tid, hur aflägsen den än må vara, en
människa annat än på trons väg nått detta mål, dit alla
utan undantag sträfva. Alla beklaga sig: furstar såväl
som undersåtar, adelsmän såväl som borgare, unga
såväl som gamla, starka såväl som svaga, lärda såväl
som olärda, friska såväl som sjuka — och detta i alla
länder och i alla tider.
Ett så urgammalt, så genomgående, så
oupphörligen upprepadt bevis borde väl dock, om något,
öfvertyga oss om vår oförmåga att uppnå detta
yttersta mål för alla våra sträfvanden. Men människan
lär ingenting af andras exempel. Aldrig äro heller
dessa så fullkomligt lika, att ju icke någon liten fin
skillnad förefinnes. Också är det just denna, som gör
att vi föreställa oss, att vår förväntan icke skall blifva
bedragen vid ett visst tillfälle, såsom den blef vid ett
föregående. Och emedan det närvarande aldrig
tillfredsställer oss, låta vi leda oss af hoppets lockelser.
Detta för oss emellertid endast från den ena smärtan
till den andra, från det ena lidandet till det andra,
ända intill vår dödsstund — rågan på allt.
Men hvad bevisar då i alla händelser denna
längtan, denna vanmakt, om icke, att människan dock en
gång verkligen måtte hafva åtnjutit en lycksalighet,
af hvilken hon numera endast äger kvar minnet och
det tomrum, hvilket hon nu förgäfves söker fylla med
allt, som omger henne. I frånvarande ting och
förhållanden söker hon detta, som hon i de närvarande
icke kan finna. Men dessa frånvarande äro
allesammans äfven de lika vanmäktiga, lika oförmögna att
hjälpa henne. Detta eviga, detta omätliga tomrum kan
endast fyllas med något, som själft är evigt och
omätligt — det kan endast fyllas af Gud, af den allrahögste
själf.
Gud allena är människans sanna och verkliga
goda. Efter hennes affall från honom finnes det också,
märkligt nog, ingenting, som hon icke försökt att sätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
