- Project Runeberg -  Tankar om uppfostran /
231

(1926) [MARC] Author: John Locke Translator: Josef Reinius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIV. Om boklig undervisning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förnuft och klart övertygande skäls beviskraft. Finnes
någonting, som mindre stämmer med artigt umgänge
och med syftet vid allt meningsutbyte än att icke låta
ett svar gälla, om det är aldrig så fullständigt och
tillfredsställande, utan alltjämt fortsätta dispyten så
länge, som dubbeltydiga ord kunna erbjuda en »medins
terminus», ett uttryck som kan brukas till krångligt
disputerande av ena parten eller till en distinktion av
den andra[1], sak samma om det hör till saken eller ej,
är förnuft eller oförnuft, stämmer med eller är motsatt,
vad man sagt förut. Ty detta är kort sagt logiska
dispyters väsen och fulländning, att opponenten aldrig tar
något svar för gott eller respondenten någonsin ger
efter för något skäl. Detta får ingendera göra, det må
sedan gå med sanningen och kunskapen hur som helst,
så vida han icke vill gälla för en förbryllad stackare
och lida den smäleken att icke kunna hävda, vad helst
han en gång påstått, vilket ju är huvudsyftet och den
stora äran med disputerandet. Sanningen skall man
finna och stödja genom moget och riktigt betraktande
av tingen själva och ej genom konstiga termer och sätt
att resonera. Dessa leda människor icke så mycket till
utfinnandet av sanningen som till snärjande och
bedräglig användning av tvetydiga uttryck, vilket är det
mest onyttiga och förargelseväckande sätt att tala och
ett sådant, som minst av allt i världen höves en
herreman eller en sanningens vän.[2]

Det kan hos en herreman knappt finnas en större
brist än att icke kunna uttrycka sig väl i vare sig skrift
eller tal. Och dock vågar jag väl fråga min läsare, om


[1] D. v. s. det andefattiga disputerandet kan förleda till att
som »mellanterm» (medius terminus) eller andra premiss i en
slutledning använda ett ord med två betydelser, vilket man
sofistiskt smusslar in för att formellt segra i ordtvisten, men
som av motparten upptäckes och föranleder ny distinktion eller
särskiljande av begreppen. — Det något sammanträngda
engelska uttryckssättet kan också återges så: »å ena sidan ett
uttryck att disputera med, å andra sidan en möjlighet till
distinktion».
[2] Återstoden av denna paragraf är senare tillägg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:56:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tankarupp/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free