Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
KVINNORNA.
Det är i regeln männen, hvilka Ibsen låter böja
sig under häfdvunna, men för dem själfva haltlösa
rättsbegrepp, eller smula sönder lifvet genom dådlöst grubbel
eller bryta itu det genom hetsigt maktbegär. Men icke
ens dessa maktlystna män hafva det »robusta samvete»,
hvilket väljer eller fasthåller en ny etisk synpunkt.
Männen indraga därför ofta de kvinnor, som hängifva sig åt
dem, i sin egen halfhet eller svika dem i de stora
lifs-afgörelsernas ögonblick.
Men de kvinnor, som syndat mot sin
personlighets innersta lag, dem låter Ibsen sällan dö i synden,
utan förr eller senare inse sitt fall och — stundom —
försona det.
Skildrar Ibsen en kvinna alldeles utan vilja, då låter
han henne vara hypnotiserad. Skildrar han en kvinna
alldeles utan hängifvenhet, då ger han henne åtminstone
energi nog att befria jorden från denna dess mest
onyttiga börda 1 Ibsens märkligaste kvinnogestalter äro alla
hänsynslösa. Men denna hänsynslöshet äger hans fulla
sympati. Ty den har ett varmblodigt mål: att vinna
lyckan för sig själfva genom att lyckliggöra — eller
frigöra — den man, hvilken de ägna sin stora hängifvenhet,
vare sig som älskare, make eller son. Och deras
hänsynslöshet hvilar ytterst på modet att bära följderna af
de djärfva ingreppen i egna eller andras öden.
För »anarkisten» Ibsen är den starka kvinnan den
personligvordna anarkien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
