Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLFHAFDELSE OCH SJÄLFOFFRAttDÈ. # 185
som kristendomen endast ett resultat af kulturen. Hvarje
idé, liksom hvarje människa, har en fader och en
moder: den skapande genialiteten och det folk- och
tidsmedvetande, som den geniala andan gör fruktbart. Den
sålunda födda idén ingår sedan i sin ordning nya
förbindelser och erhåller efterkommande, hvilka i oändlighet
fortplanta dess lifskraft, medan den ursprungliga idén
själf fyller sin tids mått, åldras och dör.
Kristendomen som religion — med andra ord: som
positiv uppenbarelse af lifvets grund, lifvets plikter och
lifvets mål — inträdde i sitt ålderdomsskede med
reforma-tionstidehvarfvet. Till dess hade enfaldig tro och ren
osjälf-viskhet varit idealet. Huru mycket än individerna inom
densamma syndat mot idealet, den katolska kyrkan hade
dock — som förut är sagdt — förkunnat att den stora,
absoluta försakelsen af allt eget, allt som var blott
naturligt mänskligt, var det fullkomliga kristna lifvet. När
kristendomen predikades, då hade redan antiken förlorat
det goda samvete med hvilket den sökt lifsnjutningen och
känt lifsglädjen, med hvilket den i fröjden eller i
sinnesstyrkan hämtat modet att lefva. Man hängaf sig icke
längre barnalikt åt den jordiska tillvaron, man tänkte
öfver den och förnam sig sålunda redan som ande i
motsats till sinnlighetens värld. Antiken var därför beredd
att mottaga kristendomens lära: att ej tidens lif men
evighetens, ej sinnenas lif men andens, ej den naturliga
men den frälsta människans tillvaro var det sanna lifvet.
Flertalet människor blefvo emellertid icke dessa nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
