Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLFHAFDELSE OCH SJÄLFOFFRAttDÈ. # 191
nekelsen, som är denna högsta sanning om jordelifvet?
Kan människan genom sig själf finna en slutlig försoning
af tillvarons tragik, dualismen, eller måste hon söka
denna försoning hos en större än sig själf?
Här äro de oförsonliga motsatserna. Buddhismen har
anvisat den ena, verkligt följdriktiga vägen till en slags
försoning, när den lärt att människans egen själfverksamhet
är nog för hennes slutliga harmoni med tillvaron, men att
denna själfverksamhet bör gå ut på att göra henne helt
själf lös! Den kristna mystikern lika väl som en
Tolstoy, en Schopenhauer — alla hafva de, från skilda
utgångspunkter, funnit denna väg till harmoni och befrielse
från lidandet.
Den andra vägen är den motsatta, den att genom
fullhetskänslari, kraftmedvetandet, »lifsbejakelsen», genom
känslan af jordelifvets värde — i motsats till
evighets-lifvet som det enda värdet — kunna öfvervinna lidandet.
Öfvervinna det småningom för släktet, genom att ur
tillvaron framälska lyckan; öfvervinna det hvar dag för oss
själfva genom att vilja äfven lidandet, genom att utveckla
den amor fati, af hvilken Nietzsche var så djupt
genomträngd. Men före honom hafva andra stora själar ägt
samma känsla, hvilken ligger i botten af stoicismen som af
buddhismen, af Spinozas som af Goethes lefnadsvishet och
hvilken tillika är vissheten om tillvarons enhet. Det var
därför Marcus Aurelius manade den vise att vara i
harmoni med kosmos och Spinoza manade honom att i sin
tanke upptaga naturens eviga nödvändighet. Denna idé,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
