Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
hvilken först synes oss som en iskall och himmelshög
bärgvägg mot hvilken vi stöta vår panna till blods,
förvandlas, när vi lärt oss älska den, till det Tabor hvarifrån
allt förklaras. Och månne icke denna kärlek till
nödvändigheten slutligen skall ge oss lugn också inför de
tillvarons gåtor, på hvilka vi ej upphöra att undra, äfven
sedan vi underkänt kristendomens svar på desamma?
Människorna skola väl alltid med Plutark fråga sig: om
den oändlighetsanande själen verkligen blifvit
sammanpressad i denna tillvaro som ett ekollon planteradt i en
mussla? Men skola de icke oaktadt sin undran lära sig att
allt deras grubbel hvarken kan gifva dem en evighet, ifall
den ej tinnes, eller befria dem från den, ifall den finnes?
Skola de icke få frid af den visshet Rossetti uttalade:
Whatever there is to know
That shall we know one day
och sålunda kunna bida ett nytt lif — »lika lugnt som
de bida en ny dag»?
Och först när människan på allvar lärt sig att äfven
det ovetbara hör med till lifvets stora, lagbundna
nödvändighet, då skall hon med en ny kärlek vända sig
till det lif hon lefver, den jord hon äger. Men denna
kärlek skall icke varda den jordbundna och själlösa
materialistens, utan äga hela den brinnande hänförelsen af en ny
idealism, människans ideala syn på sin egen själfhärlighet.
Mänsklighetens själfständighetsväg har gått genom
trenne stora triumfbågar. Den första står där antiken
frigjorde sig från tron på naturkrafterna som själfständiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
