Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
själens evolution.
då först är det han — i ett kallt, kält, mörkt rum i
Paris, omgifven af vantrefnad, fattig, halfblind, med öppna
sår, döende af lungsot — fullbordar och, året före sin död,
utger sina Pensées et maximes, den bok som blef hans
enda, men dock blef nog för att ge sin författare det lif
efter döden, om hvilket han redan drömde öfver bladen
i sin Plutark!
Vauvenargues yttrar att de flesta författare tillbringa
sitt lif med att nedskrifva hvad de ej mena, emedan de ej
hafva mod att låta se sig såsom de äro. Själf har han
tvärtom i sin bok gifvit den finaste musten af en utsökt
själ: en bok, rik på koncentreradt tankestoff, varm af en
ordknapp glöd, skön genom en stolt naturs försynta och
egna sätt att vilja behaga.
Det är en underlig, men vacker syn att se Voltaire
som en Johannes döpare hälsa Vauvenargues, som honom,
hvilken komma skulle! lledan medan Vauvenargues lefde
skref Voltaire till honom: »Vår tid förtjänar er icke, men
äger er och jag är naturen tacksam därför. Ni är mannen,
på hvilken jag ej vågat hoppas, ni, som ger vår tid
tankar, högt öfver dess egen höjd...»
Och sedan Vauvenargues är död, säger Voltaire sina
samtida midt i ansiktet: att denna utsökta varelse var
hela sin tid öfverlägsen ... att han var af en annan ras ...
var en från allt partisinne fullkomligt frigjord ande. . .
Vauvenargues kännetecknar sig själf, säger Voltaire, genom
tre af sina egna tankar. Och med den äkta sympatiens
förstående är det just det centrala hos Vauvenargues,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
