Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYPER.
131
som Voltaire funnit, när han ger denna karakteristik i
dessa yttranden: vårt förstånd bedrar oss oftare än vår
känsla; de stora tankarna komma från hjärtat; lidelsen
föranleder visserligen flera fel än reflexionen, men på samma
grund som härskaren begår flera fel än den enskilde
medborgaren . . .
Redan af dessa yttranden anar man hvilka de tankar
äro, som Vauvenargues’ tid ännu ej kunde fatta. Vill man
med våra nya ord nämna dem, så voro de lifsbejakelsens
idé och idén om själens växt eller öfvermänniskans
till-blifvelse.
Vauvenargues har själf yttrat, att »alla demonstrationer
endast tjäna till att låta förståndet inse tingen med samma
visshet, som de redan äga för hjärtat». Och det är hjärtats
röda våg, hvilken ännu i dag ilar genom Vauvenargues
demonstrationer och ger dem den starka, heta puls, hvilken
gör dem så olika de öfriga franska moralisternas, Pascals
undantagna.
Men om Pascal’s och Vauvenargues’ temperament ha
samma intensitet, så är det en afgrund mellan deras
tankevärld. Sextonhundratalets pessimistiska syn på
människonaturen och lifvet var för Vauvenargues lika förhatlig, som
hans egen tids skeptiskt epikureiska lifsfilosofi — och
bådadera äro honom lika främmande, som om han lefvat
i vårt sekelslut. Han suckar efter »människor med själ
icke blott med esprit», de som endast hafva det senare,
kan han »hvarken älska eller hata eller frukta». I
motsats till den försiktiga lifsbevarelsens — Fontenelle’s —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
