Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Det är emedan Vauvenargues vet att han med denna
natur kan bli hård och hänsynslös, som han »älskar alla
de lidelser hvilka göra honom mer mänsklig, mer
ädelmodig» ... och helt visst är det af erfarenhet han uttalar
det skönai ordet: »den generöse känner andras lidanden,
som vore han skuld till dem!»
Af detta och andra yttranden tyckes det som
om Vauvenargues äfven ägt den likheten med Nietzsche
att medlidandet hos båda var instinkt — hos Nietzsche
en i den grad stark instinkt att han, för att bekämpa
den hos sig själf, slog öfver i den mest osympatiska af
sina paradoxer: förakt för medlidandet. Vauvenargues
hade emellertid en ännu bestämdare likhet med Nietzsche
i sin klara insikt af lidandets nödvändighet. Vauvenargues
tanke är till exempel identisk med Nietzsches däri, att
»naturen vet intet om jämlikhet ; att dess obestridliga bud
är öfver- och underordning och att naturen därför ej heller
danat människan för oberoende . . . Den starke skall
härska öfver den svage, detta är naturens orubbligaste,
allmännaste och mest betydelsefulla lag... Som alla
äro delar i en enhet och denna enhets lag är
nödvändighet, så består människans storhet i att underkasta
sig tingen såvida han ej kan underkasta tingen under sig.
Känslan af nödvändigheten lindrar flera kval än förnuftet...
Förtviflan är den värsta af våra villfarelser ...» Hos
Vauvenargues som hos Nietzsche var denna fatalism ett uttryck
för den mest strålande lifsbejakelse. Det var under lika
svåra prof Vauvenargues bevarade sin amor fati, ja, svå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
