Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
själens evolution.
längtan hos Amiel blir ett stumt raseri eller ett
himmelsstormande rop efter lyckan. Men inför verkligheten
hejdas han fortfarande »lika obevekligt som Don Juan af
kommendörens arm», ty han känner allt intensivare »det
tragiskt ödesdigra i hvaqe handling, genom det beroende
af det oförutsedda, som handlandet medför.» Mot detta
beroende reser sig Amiels hela själ, som mot det enda,
för honom absolut outhärdliga. »Af de två •sätt, som
lifvet väljer för att krossa oss: att uppfylla våra
önskningar eller att neka oss dem», föredrar han, af djup
öfvertygelse, det senare!
Sålunda vågade Amiel »aldrig sätta sig till bords af
fruktan att måltiden skulle taga slut»; sålunda blir hans
enda energiska viljeakt att icke vilja accepter le regret
— men han vet: att han därmed också nekar att
accepter la vie. Och härigenom är det han djupast skiljer sig
från Nietzsche, vågstyckets, lifsviljans förhärligare.
Lifvet slösar aldrig med sina gåfvor och det har
inga för den, hvilken vänder sig ifrån detsamma. Det
var därför heller icke lifvet utan döden, som beviljade
den enda af Amiels önskningar hvilken blef uppfylld —
döden, som han vände sig till, som han helt godkände!
»Döden kan — säger han — varda ett samtycke, och
sålunda en sedlig handling».
Denna önskan var att hans dagbok — som han visste
innehöll »stoff till många böcker» — icke skulle
»bortföras af tidens flod som vissna höstblad af bäcken.»
Denna yttersta tragik blef icke Amiels. Hans efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
