Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
typer.
157
omgifvande tragik, den skugga, som blir djupast for den
människa, hvilken har en själ stor nog att kunna lida ej
blott sin egen, utan äfven sin tidsålders säregna sorg. Ty
hvaije tid har sina nya erfarenheter ur hvilka alldeles
nya sätt att lida måste uppstå. Maeterlinck väntar
nämligen ej att själens evolution skall upphäfva smärtan.
Han ser tvärtom djupt nog för att inse att möjligheterna
till lidande som till lycka skola tusenfaldigas; att ingen
stor känsla födes annat än ur stora kval, ja, han vet att
det främst af allt är lidandet, som stegrar vår
lifsför-nimmelse och sålunda förstorar vår själ.
Det är dock ej endast af de stora känslorna, de
tragiska ödena, som Maeterlinck väntar själens utveckling.
Han tror fullt och fast på möjligheten att, trots små och
hvardagliga omständigheter, kunna förstora själen genom
att inom denna utveckla »den osynliga godheten», »det
djupa lifvet» och »den inre skönheten» — några kapitel
fulla af mjölkmild flödande lefnadsvishet, kapitel, dem
man skulle kunna kalla en dietetik för själens växt.
Som det första villkoret för denna växt sätter
Maeterlinck: att härda själen, att besegra dess skygghet att visa
sig, att uppenbara sitt rätta väsen, ty det är framför allt
denna skygghet, som nu gör lifvet så själlöst, färglöst
och fattigt.
Det kräfves onekligen en fast önskan att förstora sin
själ, för att våga följa Maeterlincks råd.
Kulturmänniskans anständighetskänsla medför samma skräck för den
nakna själsligheten som för den nakna kroppsligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
