Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
själens evolution.
Den, som ohöljd visar sin harm eller sin hänförelse, sitt
hat eller sin kärlek kan vara viss om att — i bästa fall —
mötas af köld eller löje, men att i de flesta fall upplefva
än djupare kval och än svårare kränkningar. Detta är
vanligen ungdomens första bittra lifserfarenhet och den
skrämmer snabbt själen tillbaka inom konventionalism ens
galler. Och den blir den sista lifserfarenheten för de få,
hvilka aldrig kunnat lära sig att stanna bakom dessa
galler!
Men Maeterlinck har dock rätt. Vi måste betala detta
smärtans pris, ifall vi vilja förstora vår själ. Och han
lär oss huru vi kunna omdana äfven våra mest
smärtsamma erfarenheter till en högre grad af styrka, vår andes
eller vårt hjärtas sjukdomar till nya hälsotillstånd —
framför allt genom att intensivt fasthålla hvarje minsta
möjlighet att mellan oss och andra utveckla förtroendet och
mildheten. Han framhåller det lifsviktiga i att aldrig
tillstädja något förhållande eller något lifsläge att bli
fulare eller fattigare än det behöfde vara. »Hvad som
framför allt är nödvändigt,» säger han, »det är att vi
icke lefva vid sidan af vår egen själ: att vi icke frukta
dess rörelser»: att vi låta den genombryta konventioner
och former; att vi alltid låta godheten vara verksam, den
godhet, som framför någon annan kraft vidgar vår egen
och andras själar... Men godheten, liksom alla andra stora
känslor och tankar, måste odlas. Stämningar, hvilka som
flyttfågelskaror draga fram öfver själens horisont, göra
icke horisonten större... Vi måste lefva i det stäudiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
